ekandersson

Det drog ut på tiden och familjen ringde inte förrns runt sju, halv åtta... Men det var värt väntan! Det var helt annorlunda än samtalet med den andra familjen. Den här gången mindes jag hur man pratar engelska och det var riktigt roligt att få höra föräldrarna berätta om ungarna! Jag pratade med både mamman och pappan, och båda var verkligen jättetrevliga och lättpratade. Jag fick mailen till deras förra, svenska au pair, så jag har slängt iväg ett mail och hoppas att hon hör av sig imorrn... Kan vara skoj att få höra om familjen från hennes synpunkt, och om hur livet runtomkring är, om det finns folk i min ålder i området osv.

ÅÅH, är helt hyper.. Pappan sa tillochmed, ja, men om du också är intresserad så kanske vi ska gå vidare till nästa steg (som är att tacka ja till varandra!).

Ska sova på saken nu och se hur det känns imorrn, men just nu känns allt jättebra. Det enda är att jag är lite orolig över hur främst 8åringen och 6åringen ska gilla mig.. Med de mindre barnen är det ju mest leka och busa, så är man bäst i världen typ.

Och pappan berömde min engelska flera gånger och sa att jag skulle säga till mina föräldrar att de måste gjort ett bra jobb med att uppfostra mig, för det är ungefär på samma sätt som de uppfostrar sina ungar. Haha.

Men nu har jag gått från nervös till livrädd, vad har jag gett mig in i? Snacka om att aldrig bara vara nöjd med läget. Men bo hemma hos en familj och ta hand om FEM ungar? Fyra killar och en tjej? Hjälp.

Tänkte bara att jag skulle uppdatera alla mina tre läsare om detta. (Nu överdrev jag, jag är en av de tre, Martina är den andra, och den tredje är hemlig. Vem är du? ;D ) (Förlåt för världens längsta, och antagligen tråkigaste inlägg för er att läsa)