ekandersson

Bergochdalbana känslomässigt senaste dagarna. Först hände inget alls på au pair fronten i ett halvår, sen fick jag meddelande om en möjlig familjematch i lördags. En halvtimme senare ringer familjen och jag glömmer all engelska jag kan. De föreslår att de ska ringa upp dagen efter samma tid. Hela söndagen försöker jag tänka ut frågor jag vill ställa och vad för slags grejer som kan vara viktiga att berätta om mig själv. Och från klockan sju till tio sitter jag och väntar, väntar och väntar. Ingen ringer. Och idag loggar jag in på min sida på förmedlingens hemsida och då är familjen borttagen därifrån - de har tackat nej till mig. Trist, men det kan jag förstå med tanke på hur jag var i lördags, men samtidigt tycker jag att de kunde ha hört av sig med ett mail eller nåt eftersom de sagt att de skulle ringa.

Nu när jag kollar mailen har jag fått en ny familjematch, med samma familj. Hmm. Så nu är det väl bara att börja vänta på ett samtal imorrn då..?


Bergochdalbana som sagt. Ska jag kanske åka till san francisco om bara nån månad och stanna ett år, ska de ringa, ska de inte ringa, ska jag stanna hemma, ska det ta ett halvår till nästa match igen? Osv osv osv.

På tal om något helt annat så ska jag på yoga imorrn. Skönt! Längtar tills jag kommer igång ordentligt med träningen igen, men känns dumt att köpa träningskort när jag inte vet om jag kommer vara kvar i sverige om en månad. Håhåjaja.